Jag är Jonna Hyttinen, 24 år och bildkonstnär från Värtsilä. Jag jobbar i huvudsak med koncept- och fotokonst, där det konceptuella tar sig uttryck i synnerhet i de mångsidiga metoderna att utföra mina verk och i en lek med ord både som en del av verken och bland uppgifterna om verken. Jag gillar att lyfta fram det slumpmässiga och ofullständiga och sådant som ofta blir förbisett så att det oväsentliga blir väsentligt och det obetydliga blir betydelsefullt.

Utgångspunkten till mitt verk Mustelmia (på svenska Blåmärken) var det ofullständiga och slumpmässiga samt det finska ordparet mustelmia-muistelmia (på svenska blåmärken-memoarer). Verket är en bok som ser ut som en hög av papper där varje sida är en fotokopia av föregående sida. Som en följd av kopieringen försvinner den första sidans text småningom och kvar blir bläckfläckar i ständigt föränderliga mönster. Namnet Mustelmia syftar bland annat på dessa bläckfläckar och på memoarernas sorgliga natur. Bläckfläckarna kan till exempel ses som minnen av rädslan under coronapandemin.

Konstnärens arbete förknippas i synnerhet i början av karriären nästan alltid med ovisshet om framtiden. Att ta en examen under pandemin ökade min egen osäkerhetskänsla, eftersom övergången från att ha hört till en gemenskap till att arbeta ensam skedde så plötsligt och förändringarna i samhället var så stora. Oron över uppehället och hälsan kombinerades med vad-nu-då-känslan efter examen. Även om coronapandemin delvis har ökat oron har den också fört med sig sysselsättningsmöjligheter som jag antagligen annars inte skulle ha fått.