Jag heter Jirko Viljanen, född 1991 i Lahtis. Jag är konstgrafiker och bor och jobbar numera i Åbo. Utöver grafik jobbar jag med teckning, målning, videor och foton, och jag kombinerar också dessa tekniker sinsemellan. Det finns inget medium som jag inte vågar använda.

För närvarande jobbar jag med experimentell konstgrafik och sammanställer en bok med frottage av gravstenar. Jag bearbetar min egen mentala hälsa, min nära-döden-upplevelse samt rädslan för döden och acceptansen av den.

Förord till verket Sorg (översättning från finska):

Sorgen får allting att stanna upp. Sorgen fördunklar och tränger undan allt annat. Sorgen föds ur förlust. Oavsett om det är fråga om en bitterljuv separation, en epidemi eller en allvarlig sjukdom handlar det i grund och botten om rädslan för att vardagen ska splittras, framtiden fördunklas och om att förlora någonting som är viktigt. Då upplever vi förtvivlan. Vi sörjer. Mest skriande är sorgen dock när en närstående har somnat in och inte längre finns i den här världen. Det finns bara ett tomt skal kvar av den som gått bort, det som tidigare var boningen för någon man höll kär. Själen är någon annanstans, och det enda man kan vidröra är de jordiska kvarlämningarna. En av dem är gravstenen.

Under den senaste tiden har jag bearbetat döden och sorgen genom att i närmare detalj studera gravstenars och minnesvårdars anatomi i form av frottage. Verken har bestått av många pappersrullar på flera meter som jag har använt för att gnugga fram delar av minnesvårdar.

Avtrycken på ytan, dvs. frottagen (från franskans frottage), gör spåren på gravstenarna synliga och med hjälp av kritor och kol framträder på pappret former, sprickor, inskrifter och spår av erosion från minnesmärkena. På så sätt dokumenteras ytans information på pappret. Verken är repliker av gravstenar och har funktionen som ett sista porträtt av de avlidna.

Verket har skapats i samarbete med Fortstyrelsen, Museiverket och Pro Seili-Själö rf. Verket har arbetats fram på Själö begravningsplats. Själös historia präglas av de många åren då spetälska och mentalt sjuka vårdades på ön. De som placerades på ön levde i isolation, och det fanns inget hopp om att någonsin få lämna ön. Än i dag påminner träkorsen på kyrkans begravningsplats om patienternas öden. De kors och stenar jag dokumenterat är minnesmärken över de kvinnliga patienter som skickades till hospitalet samt över anställda.

Förmyndarna skickade av oro – eller vilja att bli av med – sina närstående till ön för att de skulle få vård. För patienterna innebar det att de tillbringade återstoden av sina liv på hospitalet på Själö. Patienternas sorg och förtvivlan var det som drev mig till att genomföra mitt projekt på just den här ön. Dessutom drevs jag att besöka den historiska ön av oro för min egen mentala hälsa. Emellertid lärde jag mig på ön att det finns något tröstande och hoppfullt med att acceptera det oundvikliga. Sorgen ändrar hela tiden skepnad. Den påminner oss om varför vi lever. Och alltid när sorgearbetet är över öppnas dörren för acceptans och tröst.