Målningen föreställer en människa som håller på att tyna bort. Rött och grönt blandas till en smutsig brun färg. Det gråa påminner om ruttet kött. Mitt mål var att det groteska i målningen ska få den övriga världen att framstå mycket vackrare. Det är behagligt att bearbeta avsky via en målning, eftersom man som betraktare själv kan bestämma hur länge man vill studera bilden.

Jag blev färdig bildkonstnär under coronapandemin. Flera månaders ensamma målande utmynnar i ett vitt rum där det inte finns någon annan än jag och mina tavlor. Ingen vernissage och inga utställningsbesökare. Bara jag. Jag vet inte om någon tittar på min konst eller om det ens spelar någon roll. Handspriten i butiken är kletig och lämnar en klibbig yta på händerna. Den har en fördärvad lukt. Svårt att tro att ett så äckligt ämne verkligen rengör någonting. På fritiden stirrar jag på min telefon och tänker på sjukdomar. Jag föreställer mig hur viruset tränger sig in i cellerna. Det finns någonting främmande i min kropp och jag får inte ut det.