Sjuksköterskan tittar i spegeln och sätter en mask i ansiktet, ett hårnät på huvudet och en grön skyddsdräkt i handen.

Bild: Patricia Bertényi

Empatinätverket

Förvirring

”Orka en liten tid ännu” – avdelningsskötarens röst ekar ständigt i mina öron. Hur många gånger har vi inte sagt och hört den meningen. Men när ska det riktigt bli så? Jag kontrollerar varje säng i raden och närmar mig försiktigt Harris säng. Jag tänker ställa en pärondryck på hans bord. Kanske han kan dricka den idag. Det kan hända att jag är hos någon annan patient när han vaknar. Jag vill att hans partner får veta att jag förde den till honom. Att jag såg till att saften står färdigt bredvid sängen. Kanske hon då tror på mig när jag säger att jag inte bryr mig om de val som Harri gjort och att jag visst har tid för honom. Det är ledsamt att hela tiden behöva övertyga och det tar uppmärksamhet från andra tankar, grumlar sinnet. Koncentrera dig. Saften är viktig. Päron, Harri. Månne jag stängde av kaffekokaren i morse? Jag minns ingenting från stunden därhemma.”

Missuppfattningen om att ovaccinerade ges sämre vård orsakar ledsnad

Ur hälso- och sjukvårdspersonalens perspektiv har den polarisering mellan vaccinerade och ovaccinerade som kommit fram i olika möten orsakat en enorm missuppfattning om att ovaccinerade som patienter skulle vara olika värda vaccinerade. Under pandemin har man fört många diskussioner med patienterna och de anhöriga om att på sjukhuset är ingen skyldig till det som sker utan alla är patienter och man gör allt man kan för deras hälsa. För personalen är det en lättnad att de mest fanatiska tankarna om vaccinationer lämnas utanför sjukhuset. Innanför sjukhusets väggar får varje människa samma vård och har samma värde.

Överläkare Mika Valtonen och intensivvårdsskötare Sanna Nerjanto diskuterar hur pandemitiden har varit ur hälso- och sjukvårdspersonalens perspektiv.

Personalen har burit ansvar och oro för pandemin även på fritiden

Det ständiga informationsflödet om antalet smittade, intagna på sjukhus, döda och vaccinerade samt om läget ute i världen har gjort det svårt för personalen att återhämta sig från arbetet på fritiden. Ovissheten om virusets egenskaper och spridning i synnerhet i början av pandemin ledde till att personalen hela tiden oroade sig över sin egen och sina närståendes hälsa. Vårdpersonalen funderar hela tiden om de kan delta i fester, dop och bröllop eller om det är bättre att lägga sitt privatliv på is tills situationen lugnar sig.

Vad kände du?

Alternativen anknyter till den grundkänsla som var framträdande i samband med fenomenet på den här sidan. Vi kallar dem sekundära känslor. Det kan hända att du kände något helt annat och inget av alternativen passar in på dig. Välj då alternativet ”något annat”. Om du vill kan du också skriva ett brev där du berättar vad du kände.

När mina lediga dagar blev uppskjutna om och om igen kände jag…

Järjestelmässä tapahtui virhe. Yritä hetken kuluttua uudestaan.

Tack.

Du var inte ensam om dina känslor.

{{ parseInt(result.result_count * 100 / totalVotes)}} %

{{ result.result_name }}

Foto: Johanna Ketola

Nyhetslimbo