Jag vandrar försiktigt ner längs den bekanta gatan. Vid kröken saktar jag av. Ljuden känns konstiga. Det där vanliga, ständigt närvarande bakgrundsbruset saknas. Det där bruset från bilar, människor, spårvagnar. Borta. Tystnaden lägger sig som ett lock över öronen. En tom buss kör förbi. Nästan som annandag jul varje dag. Kontorsbyggnaden ser främmande ut men samtidigt trygg och välbekant. När var jag egentligen här sist? För två månader sen? Den långa permitteringen var hemsk. Den ständiga osäkerheten och rädslan för att pengarna ska ta slut ger mig ångest. Varje gång telefonen ringde väcktes rädslan för en ny permittering. Eller en slutlig uppsägning. Jag tar i dörrhandtaget, hjärtat bultar i bröstet. Vad månne arbetskamraterna säger när vi ses? Månne samma städare finns kvar, de kan väl inte få sparken? Det sitter någonting strävt i halsen och jag harklar mig upprepade gånger. Vems bord månne står tomt?